En lagomt seriös text om musik

Idag smet jag in på biblan för att låna en skiva som jag hade letat upp på internet innan, Dubbetltrubbel av Olle Adolphson och med Olle Adolphson trodde jag naturligtvis.

Jag kanske borde ha fattat att han inte skulle ha döpt en av sina skivor till något sådant. Istället var det en hyllningsskiva med diverse svenska artister. De vanliga, de som alltid spelar in låtar till hyllningsskivor, vare det sig är Evert Taube eller Allan Edwall eller vad det nu är. Jag vet inte vad som har gjort mig så allergisk mot sådant, det kanske kommer sig ifrån när jag och pappa såg en hyllningskonsert för Mikael Wiehe. Mikael Wiehe själv satt i en fåtölj på scenen och alla artister som uppträdde kastade slängkyssar och sa att Mikael Wiehe hade betytt så mycket för dom.

Har lyssnat på skivan lite grann i alla fall, Olle Adolphsons visor går inte av för hackor ändå. Men jag tycker att problemet är att hela innerligheten försvinnner. Det ska vara hyllningar men det ska också vara "eget" och speciellt. Jag är ju, som bekant, inget musiksnille överhuvudtaget, men jag tycker att när hyllningsskivor spottas ut på rad så blir det inte hyllningsskivor utan mer artister som spelar in gamla låtar för att vara lite finkulturella, lite fina. Jag har minsann lyssnat på visor, jag med, liksom.

Nu har jag fått det jag vill ha blir inte den vackraste och sorgsnaste kärleksballaden någonsin utan bara några muttrande ord av Peter LeMarc, titta man kan mutttra fram Olle Adolphson och lägga på en kör och sjunga slutraden femti gånger. Tacka vet jag Olle Adolphsons torra och verkligt sorgsna version.

Nu är det gott att leva är inte en sprudlande sommarvisa utan Sofia Karlsson ska ha lite sådär gungig (eeh, musiktermen någon?) röst och låta Sofia Karlssonsk och så lite fiol för att få det extra pikant.

Och ungefär likadana är alla låtar (eller, okej, som jag har orkat lyssnat på). Jag vill ha en Olle Adolphson skiva med Olle Adolphson, tack! Och färre hyllningsskivor.