Studenten

Jag trodde att jag skulle skriva mer om studenten än jag har gjort, prata mer om den, leva den mer. Jag trodde att det var THE händelse och att jag bara skulle gå omkring och vara toklycklig precis hela tiden. Men icke då, åratal av antiklimaxade jular borde ha lärt mig något. Jag glömmer för fort.

Det är inte så att jag känner en djup OLYCKA. Jag är besviken. Stå på lastbilar och skrika är överreklamerat, I'll tell you. Det känns nog bättre när jag har insett vidden av det hela, att jag är min egen nu.

Dessutom är jag nervös. Alla säger: "Nu börjar LIVET, Ylva!". Jag vet inte vad jag ska göra nästa år, jag vet inte vad det ska bli av mig, vad jag vill. Du ska bli något stort, säger en del, något fint. Förverkliga dig själv! Pröva på allt, säger rektorn. Äsch, jag vet inte. Min enda ambition är att gifta mig och skaffa barn. Komma hem igen och bli någon annans igen.